Dags för helg

Ja nu är det dags tycker jag. Behöver vila lite. Får besök av mina päron i helgen. Det blir mysigt. Nu är första steget i rekryteringsprojektet avklarat - annonserna är ute!! På söndag går de sista annonserna ut i dagspressen. Sedan kommer förhoppningsvis massa ansökningar... Jag längtar! På onsdag åker jag till Borlänge för att vara medlyssnare på tre intervjuer. Gissa när tåget går på morgonen? 6.14... någon idé att man ens går och lägger sig??? Är inte hemma förrän nio på kvällen. Tänkte dock ta igen det genom att gå tidigare på fredagen, då min bästis-kompis T kommer och hälsar på! Fick höra av min chef idag att hon tyckte jag var duktig, att jag var vass. Det var roligt att höra. Idag efter jobbet var jag på intervju på Röda korset. Tänkte börja arbeta ideellt som jourhavande kompis (om jag får vill säga) någon gång sådär ibland. De verkar gulliga där.

Fröken duktig har gett upp

Jag vet att jag har sagt att när jag väl får ett jobb ska jag aldrig mer gnälla. Men nu måste jag, för jag orkar inte mer. Jag sitter och hetsäter choklad och chips. Vräker i mig. Och vill köpa hem mer. Fast jag tycker verkligen att jag behöver det just nu. Är så förtvivlad. Jag kämpar åtta timmar om dagen för att vara fröken superduktig på jobbet, som lär sig supersnabbt, som är superglad och trevlig hela tiden. Det verkar fungera, men efter jobbet är man helt död. Idag skulle jag dessutom tvinga mig själv att träna trots att jag inte kände för det överhuvudtaget. Jag gick från jobbet i god tid för att hinna till träningen som började sex. Något som jag verkligen HATAR med den här staden är att det tar sådan jävla tid att ta sig någonstans. Självklart hade det skett en olycka på spåret och tunnelbanan kom aldrig. Fick lov att ta en buss som tog hundra år och sedan byta till en annan buss, för att sedan springa till träningslokalen, byta om snabbt som en silverfisk, springa till salen, för att sedan inse att passet jag ska gå på är ett afro power dance EXTRA superklurig koreografi (jag trodde det var vanlig aerobics). Skyndar mig ut från salen för att åtminstone få behålla lite stolthet innan det hemska passet drar igång på riktigt. Bestämmer mig för att gå på spinning istället. I väntan på att passet ska börja inser jag att jag har tappat min mobil. Får panik. Springer tillbaka till den motbjudande salen för att hitta min mobil liggandes på golvet vid dörren. Pustar ut. Går tillbaka. Börjar pilla på mobilen. Inser till min stora fasa att mobilen har pajat (så försök inte höra av er till mig nu för det går ändå inte). Mitt liv rasar samman. Börjar gråta. Och bestämmer mig för att åka hem och dö, vilket jag nu håller på med.

LÅÅÅÅÅNG uppdatering

En hel första vecka på jobbet är avklarad, helgen snart slut och en ny vecka tar sin början. Hade två intervjuer i veckan tillsammans med en kollega plus en chef (cheferna är alltid med). Det var dock jag som höll i de. Det var lite pirrigt. Man känner sig så liten. Vi intervjuade typ högutbildade män i 40-50 års åldern för en tjänst som upphandlare. Det är svårt att inte känna sig i ett visst underläge, men det gick hyfsat. Jag inser hur extremt svårt det faktiskt är att intervjua. Vi försöker dessutom skapa en dialog så att det inte blir ett förhör och det är svårt när man inte är så van. Jag vill gärna följa ett manus, men det går inte när människor är inblandande. Folk är så oförutsägbara. Vissa tar dessutom över hela intervjun, så man får kämpa för att styra tillbaka de i rätt riktning. Det är en utmaning och det är kul! På tisdag ska jag till Gävle på rekryteringsmöte. Vi ska diskutera rekryteringsprojektet och fördela arbetsuppgifter. Annonsen läggs ut den 30 september, så då börjar det hårda arbetet. Arbetsnarkomanen Anx längtar! Jag skulle nog gärna jobba på helgen också.

På tal om helg så jag har försökt vila upp mig den här helgen. Jag såg verkligen fram emot att gå och lägga mig tidigt i fredags och SOVA länge. Tror ni inte någon i korridoren hade bestämt sig för att ha fest då och festa till typ tre, fyra på morgonen?! Såååååå störande. I natt har jag emellertid tagit igen det och sovit fantastiskt bra. Träffade Sx2 (både heter samma sak som börjar S...) igår för en fika och författarstund. Theodor Kallifatides berättade om sin bok "Mödrar och söner". En mycket gullig, intressant och bildad herre! Sedan tränade jag pump på mitt nya träningsställe vid universitetet (har äntligen satt igång igen och det känns underbart) för att avsluta dagen hemma hos E på middag. Idag ska jag träffa en mycket trevlig tjej från mitt fd kundtjänstjobb för skiftnyckelöverlämning och fika. Hon gav nämligen bort sin gamla säng till mig och jag har lånat hennes skiftnyckel för att sätta fast ben på sängen. Funderar på om jag ska gå till Medborgarplatsen. Vädret är himla fint. Men jag är rädd att det kommer att ta hela dagen och jag måste hinna städa.

På tal om städning, så har det blivit ett mycket viktigt inslag i mitt liv sedan jag flyttade till den här sunkiga korridoren. Detta beror delvis, eller snarare helt, på att jag hört att silverfiskar starkt ogillar renlighet. Sedan min noggranna sprayning med mördarmedlet har de lyckligtvis minskat i antal, dock inte försvunnit helt... Har därför ringt Anticimex. Jag ville att de skulle sanera hela rummet, men det menade hon jag pratade med inte var det mest effektiva utan det mest mördarsäkra var ett pulver som de tydligen äter och sedan dör av. Tydligen går de inte heller att få bort helt i det här huset (om värden inte renoverar), så jag får väl acceptera att en del av min vardag de nästkommande fyra månaderna kommer att bli att fortsätta bekämpa silverfiskar (förhoppningsvis i ett mindre antal).

Påtvingat samboskap

Jag har mot min vilja fått några inneboende. Mina nya "sambosar" är ungefär en centimeter långa, snabba och silvriga i färgen, så kallade SILVERFISKAR. Eftersom jag har insektsfobi är detta fruktansvärt obehagligt. Min största skräck är att de ska hitta sig upp i min säng. Jag vägrar dela säng med fiskar. Det är huvudtaget inte ok att de har flyttat in, men upp i min säng tar de sig inte. Över min döda kropp alltså. För silverfiskar gäller ingen uppsägningstid. Det första jag gjorde när jag vaknade var att köpa RADAR, insektsmedel. Det är två varningsmärken på flaskan, vilket jag hoppas betyder att det är extra effektivt och mördarsäkert. För DÖ ska de. Jag känner NOLL barmhärtighet. DÖDA!!! Till min stora glädje märkte jag när jag kom hem idag (efter fika med Em) att det låg en halvt död liten fisk på golvet. Med ett brett leende på läpparna spolade jag ner den i toaletten. Var dock lite besviken över att den inte var helt död. Men, men.. vi får verkligen hoppas att det fungerar. Annars blir det nog jag som flyttar ut.

Överhuvudtaget så bor jag i en svinstia. Delar kök med 13 andra. Jag lovar, det finns inget grisigare kök i Sverige. Hur kan det vara så svårt att torka upp efter sig? Att torka spisen efter användning till exempel. Det blir betydligt fräschare för nästa person som vill laga mat. Jag har i alla fall pratat med några i korridoren om detta svineri och det verkar faktiskt som att alla inte är grisar (!). En kille har nu satt upp en lapp om husmöte imorgon kväll för att diskutera städningen av köket. Mycket bra initiativ! Jag hoppas folk skriver upp sig. En så länge är det bara jag som står på listan över intresserade... Nu ska jag försöka att förtränga grisar och silverfiskar och läsa lite i en ny bok "Punkindustriell hårdrockare med attityd" av Louise Halvardsson. Var nämligen på hennes release-fest igår och sitter nu med en signerad bok i min hand!

På topp!

Har nyligen kommit hem från Uppsala. Har deltagit i planeringsdagar för personalavdelningen. 40 duktiga personalvetare från hela landet var samlade. Det var mycket roligt och jag kände samhörighet :) Kändes dessutom väldigt vuxet och lyxigt att bo på hotell och få allting betalt. Självklart hängde jag inte med i allt som diskuterades.. hade fullt upp med att hålla reda på vad alla hette och var de jobbar i Sverige. Nu vet jag i alla fall att jag ingår i kompetensförsörjningsgruppen. En grupp som främst arbetar med rekrytering och utbildning. I mitten på november är det arbetsmarknadsdag på KTH. Gissa vem som ansvarar för den?? - JAG! Det ska bli så roligt. Jag är extremt laddad inför allt som jag ska jobba med. Känner en enorm arbetsenergi.

On the market again

I'm back on the HR-market again (human resources). Jag har fått jobb som personalhandläggare i tre månader. Anx är mycket nöjd. Jag ska bland annat delta i ett rekryteringsprojekt och hålla i en massa intervjuer. Ska bli såååå skoj!

Jag är så glad att jag slipper mitt kundtjänstjobb. Minimikrav på antal samtal per dag låg på 65... statistik fördes på allt: hur många samtal man tog, hur många samtal man kopplade till andra avdelningar, hur lång handläggningstid av ett ärende man hade (den tiden skulle ligga på under 10 %) etc. Började man kl 10.00 skulle man vara tillgänglig för samtal exakt kl 10... så fort man loggade ut för rast eller lunch började klockan att ticka. Oerhört obehagligt att vara så kontrollerad.

Samtalsstrukturen i korthet:

Jag (inledningsfas): "Välkommen till kundservice. Du pratar med XXX. Hur kan jag hjälpa dig?" Helst skulle vi säga kundens namn och sedan "hur kan jag hjälpa dig?". Alltså: "Hej xxx! Vad kan jag hjälpa dig med?"
Kund: "Jag har problem med min mobil. Jag kan inte ringa eller ta emot samtal" (de absolut värsta samtalen var de som handlade om tekniska problem) eller "Jag undrar hur lång bindningtid jag har kvar" (de absolut mest underbara samtalen = väldigt lätta att svara på).
Vid avslut av samtal: "Var det något mer jag kan hjälpa dig med?" (förhoppningsvis säger de nej då), "men då får jag önska dig en riktigt trevlig dag/kväll/helg!"