Mannen med den vita hatten

Höstens bästa låt. Etta på Ankies bästizar hösten 2006. Inte för att jag är ett stort fan av Kent. Men den är bara så UNDERBAR. Den körs flitigt på repeat. Om och om igen.

Dagen i korthet

Nu är jag i Gävle. Vad jävligt :) Jag har åkt buss, nästan kvävts på bussen på grund av icke-existerande luft, fått ett överraskande samtal av en gammal vän (inte den saknade dock, den vännen kommer jag aldrig mer att höra av), haft sms-terror (för ovanlighetens skull), ätit thai-mat, ältat massa skit och nu är det äntligen popcorn- och tv-dags. Trevlig helg mina vänner!

Saknad

Jag saknar min vän. Min specielle vän. Min vän som jag inte förstår mig på. Som jag inte kan komma nära. Jag saknar att prata med min vän. Att se min vän le åt mina ord. Skratta åt mina funderingar. Jag saknar att känna mig omtyckt av min vän. Som om jag vore lika speciell. Som min vän är. Min vän. Som egentligen kanske aldrig varit min vän. Jag saknar dig.

Katastrof-intervju

Jag pallar inte telefonintervjuer. Och speciellt inte när de är på engelska. Blev nämligen uppringd av Spanien igår. Samtalet gick katastrofalt dåligt. Jag får INTE det där jobbet. Det var dock en rolig erfarenhet (för att verka lite positiv för en gångs skull). Ärligt talat vet jag inte om jag var så sugen på att bosätta mig i Spanien heller. Sådant lyser kanske i genom.

Grannsämja

Jag har fått nya grannar. De verkar jättegoa och trevliga, men ni anar inte hur mycket jag saknar "min" gamla farbror som bodde under mig tidigare. Då var det tyst, lugnt och behagligt i huset. Och det kändes tryggt. Nu blir min cykel påkörd, det spelas hög musik sent på kvällarna, det spikas, borras och möbleras om SENT, det pratas och lyssnas på tv på hög volym och det är fullbokat i tvättstugan. Jag blir så störd. Nu är jag kanske lite originell på det sättet att jag behöver mycket sömn och gärna går och lägger mig klockan 22 varje kväll. Men efter tio (elva på helgen) ska man väl ändå kunna vara tyst? Tydligen inte. I går kväll ville jag bara gå ner och skrika: "Stäng av skiten och håll käft!" Men det går ju bara inte, då får jag fiender för livet. Tyvärr verkar det som att min säng är placerad precis ovanför deras stereo. Tack vare deras musikspelande och eviga spikande somnade jag inte över huvudtaget. Idag har jag ont i huvudet, ont i kroppen och känner mig allmänt hängig. Tack för det!

Uppraggad?

Hmmm... ragg eller inte... en kille kom nyss och frågade efter mitt namn. Vad tror ni? Var det ett raggförsök? Jag har ju sett han gå förbi här och spana lite :) Det värsta är att jag har säkert uppmuntrat det hela genom att spana tillbaka. Men vad gör man i en bunker? En oskyldig flört kan dessutom aldrig vara fel. Killen måste dock vara skum på något sätt. Hur många går fram till en vilt främmande människa? Om han nu inte tror att han redan har halva inne. Hoppas inte. För det har han ej.

Tillfällig isolering

Jag sitter mellan 7.30-16.30 i en drygt 3 x 4 kvadratmeter liten bunker. Ensam. Ibland känns det som ett straff. Fast jag valt det själv. Det är skönt att veta att det bara är tillfälligt. Ibland kan det dock vara trevligt. Till exempel när man får besök av snälla väktare. Eller när resvärdar från vägverket kommer förbi en sväng (och ger en choklad). Eller någon bekant. Det är det absolut bästa. Då myser jag i min bunker. Trevliga kunder gör också tillvaron lite mer behaglig. Och här uppe är många av dem rätt trevliga faktiskt. Igår eftermiddag trodde jag emellertid jag skulle avlida. Jag väntade på det dagliga besöket från väktare snällo, men han kom aldrig. Det blev en mycket lång och ensam eftermiddag. Idag har jag en lunch-träff och förhoppningsvis får jag lunchavlösning också. Det känns bra.

Tänk om

Tänk om jag skulle få jobb i Spanien. Då får jag åka härifrån. Jag skulle med glädje vinka hejdå till alla pop-dryga, politiskt korrekta människor som bor i den här stan (ja, jag vet.. jag är bitter och fruktansvärt less på allt). Jag skulle bli en erfarenhet rikare (nähä). Jag skulle få jobba med det jag vill. Jag skulle förhoppningsvis bli bättre på spanska. Jag skulle kanske träffa en spanjor, få tvåspråkiga barn, köpa hus i Marbella och bli lyxhustru. Vem vet? :)

Årets absolut pinsammaste händelse...

... inträffade för ungefär fyra minuter sedan... och har resulterat i en enorm dödslängtan. Skjut mig. Eller kan vi leka kurragömma och du aldrig hittar mig?

Den tankspridda grubblaren

Jag tänker hela tiden. Det gör väl visserligen alla. Men jag är övertygad om att jag tänker extra mycket. Det maler liksom i huvudet. Och jag analyserar sönder allt. Till slut finns det ingenting kvar att analysera. Idag höll jag på att kvävas i mitt eget tandkrämsskum (igen). Skrämmande. Fast med tanke på allt som händer, har hänt, och inte händer, har jag rätt att tänka mycket.

I'm an eating-machine

När jag bodde i England fick jag smeknamnet eating-machine. Jag åt nämligen konstant. En orsak var nog att jag arbetade på en restaurang. Jag hade en väldigt billig matkassa på den tiden. Numera kan jag också förvandlas till en eating-machine. Fast idag arbetar jag inte på en restaurang (är en tragisk arbetslös akademiker som arbetar extra). Hur som helst, det jag sitter och funderar på, är varför jag har ett sådant enormt matbehov. Har kommit på diverse förklaringar:

1. Jag är uttråkad.
2. Jag tröstäter.
3. Jag tränar och behöver energipåfyllning.
4. Jag har tänjt ut min magsäck.
5. Jag har snabb ämnesomsättning.

Trean går bort för jag har ätit lika mycket, om inte mer, de här veckorna jag har haft träningsuppehåll. Förklaring ett, två, fyra och fem är nog mer rimliga förklaringar. Uttråkad är jag. Till max. Jag mår bättre när jag har ätit så ja, tröstäter kan nog stämma. Min magsäck måste vara uttänjd med tanke på allt jag stoppar i mig. Snabb ämnesomsättning.. vet inte.. men jag tror det. Blir snabbt hungrig efter jag har ätit. Det är väl tecken på snabb ämnesomsättning? Och JA, jag äter mat med långsamma kolhydrater. Jag är jättenoga med min mat. Oftast i alla fall. Det finns dock tillfällen då jag inte har speciellt stor aptit. Och det är när jag är nervös. Då kan jag inte äta alls.

Just nu är jag otroligt sugen på min lunchlåda.

I helgen har jag...

... inte sovit det minsta.
... tränat! Och det var underbart.
... haft träningsvärk.
... kramats mycket.
... inte gått på en fest.
... sett film. Den var bra.
... skrivit ansökningar. Dock inte lika många som jag hade tänkt mig.
... hört av mig till en ny.
... varit ganska så glad.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag har haft en ganska bra helg. Jag är nöjd.

I helgen ska jag...

... sova
... träna för första gången på hur länge som helst. Jag längtar! Börjar äntligen känna att min orkeslöshet är borta
... eventuellt kramas
... gå på en fest
... se film
... skriva ansökningar
... höra av mig till en ny (kanske)
... försöka vara glad.

Hotet mot mörkret

När ljuset är nära drar mörkret sig tillbaka. Det vet innerst inne att det aldrig kan stråla som ljuset. Mörkret vill dock inte dra sig tillbaka. Det kämpar förtvivlat för att ljuset ska slockna. Enda sättet för mörkret att härska är nämligen att ljuset slocknar. Och mörkret har snart lyckats med sin kamp.

Jag hoppas ändå att ljuset vinner i slutändan.

Drömmer vidare

Min längtan består. Att åka bort. Härifrån. Jag tänker söka ett jobb i Kanada. Problemet är bara min engelska som det är fruktansvärt låg nivå på. Jag kan bara prata fyllespråket och hur bra passar det in på en arbetsplats? Inte särskilt. Men söka kan man alltid.

Zzzzzzzzzz...

Var är sängen? Den försvann alldeles för snabbt. Jag ville ju ligga kvar. Högst fyra timmars sömn. Jag behöver typ 10 för att fungera normalt. Det är skrämmande hur spontankänslig jag är. Minsta ruck på rutinerna och min kropp blir helt knäpp. I för sig är mina så kallade rutiner obefintliga just nu, eftersom mitt liv är totalt ovisst. Hur som helst, magen blöder i alla fall och ögonen gråter floder. Ibland går det dock bra. Uppenbarligen inte nu. Jag åt i för sig inte speciellt bra igår heller. Kanske beror på det. Min mage är helt beroende av bra mat, regelbundna mattider och sömn. Pensionärshemmet nästa!

Dumma cykelförstörare

Någon har kört in i min älskade röda cykel. Så nu är den typ paj. Den går trögt. Extremt trögt. Men något som går ännu trögare är min andra cykel. Den är jättefin och söt på alla sätt och vis, men det tar ju sådan tid att ta sig framåt. Det är en gammal variant. De gamla är snyggast, men de är då verkligen inte de bästa. Fin förpackning, men inget innehåll. Det som tar fem minuter på min röda tar tio minuter på den gamla. Man är som en svettbomb innan man ens har nått backens mitt. Den röda har sina fel och brister men man tar sig i alla fall framåt. Snabbt. Hur kan man köra på en cykel på en gård utan att ens lämna en lapp? Dålig stil. Lågt. Och fegt.

Spöket är tillbaka

Idag har det spökat i papperskorgen. Igen (ni som har läst min gamla blogg förstår vad jag menar). Fast den här gången var det på riktigt. Jag undrar när spöket försvinner. Jag hoppas snart. För spöket gör mig osäker.

Var är ljuset?

Jag måste försöka leta efter ljusglimtar, men just nu känns allt som ett totalt jävla mörker (och nu gjorde jag ofrivillig bandreklam). Det känns helt svart. Inte ens min favoritfest på lördag känns kul. Snyft. Jag har emellertid startat några av mina kreativa projekt. Igår gjorde jag två halsband och ett par örhängen. Örhängena fick T. Hon blev fin. Ena halsbandet är jag riktigt nöjd med. I like. Mucho. Och nu har jag pärlbrist. Kan man göra örhängen av knappar? Har hittat några riktigt fina. Svarta med röda prickar på. Måste bara ha en borr. En smal. Finns det någon till utlåning?

Jaha. Nu utstrålar jag tydligen negativ energi på 50 meters avstånd. Men ta ut mig på en åker och skjut mig då. Alla andra är verkligen dumma i huvudet. Idag.

Tack och lov för frukosten

Den enda rutin jag har kvar... min frukost. Den förblir densamma.

1 dl fiberhavregryn
2 dl vatten
Lite salt
Kanel
Socker
Lite mjölk
En kiwi

Det som saknas på bilden är det dagliga c-vitamintillskottet (förutom kiwin, en brustablett med svartvinbärssmak). Ibland kan jag även lyxa till det med lite äppelmos.

Gick det vägen?

Just nu befinner jag mig i den stora staden. Sitter på universitetet och bloggar lite medan jag väntar på flyget hem igen. Jag känner mig helt tom. Jag hoppas verkligen att detta gick vägen, då har jag något fruktansvärt underbart roligt att meddela er alla. Och det kommer jag verkligen att göra. Jag ska basunera ut den stora nyheten över gator och torg i hela vårt avlånga land. Om det nu gick vägen vill säga. Jag får skylla på min förkylning annars. Sabla förkylning. Komma precis nu. Hur olägligt som helst. Morr. Morr. Om det nu inte gick vägen så är det inte hela världen. Jag har i alla fall blivit en erfarenhet rikare och det är bra. Och 800 kronor fattigare.

Inte lika go och glad...

... snarare sur och grinig till max. Jag börjar bli förkyld och jag tycker såååååååååååå synd om mig själv. Det kunde inte komma mer olägligt. Och när jag blir sjuk då blir jag verkligen SJUK. Döende i princip. Jag är dessutom meganervös inför en grej, som jag inte tänker skriva om här, men om det går vägen kommer alla att få veta.

Turklandet

För alla er som varit oroliga när jag varit borta (vilket jag hoppas att ni alla har varit) så kan jag meddela er att jag lever och mår bra. Jag har inte träffats av någon bomb. Jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad av turklandet. Att inte bränna sönder mig var lätt. 25 i solskyddsfaktor och att ligga under parasollet har givit mig en svag brun nyans på min annars så vita osolade kropp. Den är SVAG men den syns. Baksidan av benen är emellertid likbleka (som vanligt). Att inte bli dränkt i min egen svett har i princip varit omöjligt. Men jag har överlevt. Att inte bli uppraggad av svarta mustascher har varit helt ofrånkomligt. De svarta mustascherna är dock inte så vidriga. Vissa är till och med ganska söta. Med fina brunögon. Och dålig i magen blev jag inte. Åt det mesta men undvek det lokala dricksvattnet. Något jag inte trodde att jag frivilligt skulle boka in mig på var det turkiska badet med helkroppsmassage. Det räcker med att skriva att den skiljde sig MYCKET från den svenska massagen. Att jag skulle vara en sådan "business-lady" som det visade sig att jag var trodde jag inte heller. Har prutat som en tok och för det mesta fått min vilja igenom. Kort och gott allt har varit bra och jag känner mig go och glad (som kexchoklad)!

Bild från en båttur (den smaragdgröna floden möter det turkosblåa havet)