Gnällot gnäller av sig

Helgens bravader (förhållandevis lugna) har satt sina spår i form av en förkylning. En lindrig variant, men ändå. Just nu är mitt liv dubbel-skit. Jag är extremt orkeslös. Att sitta framför datorn är ansträngande. Får ont i ögonen och huvudet. Min nos är tät. Min hals gör ont. Jag har inget existerande liv. Noll meningsfull sysselsättning. Det är lika bra att dra ut mig på åkern igen. Och göra slag i saken den här gången (skjuta alltså). Jag har inget c-vitaminrikt hemma heller. Ja, en rutten kiwi. Kanske måste klämma i mig den. Kan någon handla åt mig så jag slipper? Steka lite vitlök kanske jag ska göra. Det får bli middag. Att vara sjuk ger en rad negativa effekter. Den absolut värsta effekten är att jag inte får träna. Och jag behöver alla lycko-endorfiner (eller vad det nu är) som kommer av träning. Nästvärsta effekten är att människors lust att träffa mig minskar, eftersom de är rädda att bli smittade. Sedan blir ALLT bara så tråkigt och JOBBIGT när man inte är frisk och kry. Jag tycker sååååååååå synd om mig själv. Prosit!

Blandat är gott!

I helgen har jag haft besök av en god vän från den stora staden. Vi har bland annat besökt "Skjortnissarnas paradis" och "Poplandet". Det förstnämnda är precis som det låter SKJORTNISSARNAS paradis. I den gruppen ingår även kavajnissar och män över 30 (vissa även över 40). Det hade känts mer överkomligt om nissarna hade varit i 25-års åldern eller under (ja, jag vet... jag älskar lammkött). Hur som helst, så var det inte, majoriteten av personerna var skjort- eller kavajnissar i 35 plus åldern. Det mest tråkiga var att alla såg likadana ut. Lika likgiltiga och intetsägande. Jag citerar min vän " det bästa med kvällen var att få gå hem". Däremot fick vi vår revansch på lördagen då vi besökta det underbara och älskade "poplandet", där alla oavsett stil och personlighet passar in. Skjortnissar är också välkomna där, även om de tillhör minoriteten. I jämförelse med fredagens span-utbud (som i princip var helt obefintligt) var poplandets utbud BETYDLIGT mycket större och såååååååååå mycket BÄTTRE. Tänk er en godisskål med blandad konfekt, där ingen godis smakar dåligt (ja, kanske några...), så mycket "ögongodis" fick vi skåda!

Kärlek vid första ögonkastet

Igår kväll kom J nr 2 förbi med sin hund Lidas. Jag är KÄR. Så fort han sprang in genom dörren gjorde mitt hjärta en dubbelvolt. Han lade huvudet i mitt knä och suckade förnöjt. Jag strök honom över den mjuka, lena pälsen och kände mig helt salig. Gosigare och gladare hund får man leta efter. Vi fikade lite. Sedan gick vi på en promenad i den iskalla vinternatten. Tränade lite apport och sprang sida vid sida mot solnedgången (den icke existerande, men ändå). Om jag ändå fått behålla honom... men alla vackra ting har sitt slut, även detta. Fast vi ses snart igen, nästa vecka! Förhoppningsvis är det mindre kallt så vi kan gå en riktigt lång och mysig promenad tillsammans.

Operation avfrostning

Idag är det dags för ett länge uppskjutit projekt - att frosta av min frys. Det har inte gjorts på fyra år och behövs garanterat. Jag är inte särskilt sugen på att ta tag i det. Tillfället är dock väldigt lägligt då temperaturen utomhus är cirka 20 minus (fryser häcken av mig). Bara att ställa ut allt på ballkongen. Fortsätter det så här kanske jag kan använda ballkongen som en extra frys. Som ni trogna läsare kanske minns så genomförde jag en liknande operation under hösten, fast då var det kylskåpets lilla frys som fick sig en omgång. Det hade byggts upp ett riktigt stiligt isberg längst upp i kylskåpet. Jag anade det värsta angående frysen, men det ser inte så fasligt isigt ut, eller hur? För att påskynda avfrostningen ska självklart kupévärmen få göra sitt även denna gång (dock på lite längre avstånd än sist - sladden räckte inte till att placera den mitt i frysen).

Extreme hangover

Fem timmars sömn. En liter vin. En cider. Tre G&T. Plus en massa snus. Jag mår dåligt. Och dessutom måste jag jobba. Så fort jag rör mitt huvud snurrar hela världen. Ögonen rinner. Magen skriker. Jag svettas och fryser om vartannat. Drabbas då och då av skakningar. Har ENORM fylleångest.

Skjut mig, tack.

Lättirriterad

Vissa obehagliga ljud vill man bara slippa, som till exempel...

... gnekandet när man öppnar och stänger biljettluckan på jobbet.
... telefonen som aldrig slutar ringa samtidigt som det gapas och skriks runt omkring en.
... när dörren i bussen öppnas och stängs (särskilt när man råkar sätta sig just vid dörröppningen och det alltid är någon som ska av vid varje busshållplats). I vissa bussar låter det något fruktansvärt om dörrarna. Olidligt.
... det alltför långa tysta ljudet när man poppar popcorn i mikron. Det betyder oftast BRÄNDA popcorn.

Kvällens citat

"Att kyssa honom är som att knåda en mjuk deg utan hårda klumpar."

~ En god vän

Metaforen var så gullig att jag blev tvungen att skriva ned den.

Rastlös

Ett surdjur refererar livet ... haha... roar mig med att kolla in andra bloggar på mitt händelselösa jobb. Av någon anledning höjs min blogglust enormt mycket när jag är på mitt extrajobb. Hade nyss besök av killen som gjorde ett misslyckat raggförsök i somras. Han köpte ett busskort (vad annars?). Det blev lite pinsamt. Han kollade in min bak. Det gillar vi INTE. Och jag lovar att han var extra besvärlig, och ändrade sig om startdatum, bara för att jag skulle stå kvar extra länge med min bak i hans blickpunkt. Pervo!

Jag har en tendens att uppdatera mina inlägg lite då och då, som ni få läsare som besöker bloggen frekvent kanske har märkt. Detta är en sådan uppdatering i alla fall. Jag kunde inte stå emot frestelsen idag. Jag åt ett wienerbröd. Skäms. Men jag blev faktiskt bjuden. Killen jag jobbar med idag var så gullig att han bjöd mig på ett. Då kan man ju faktiskt inte säga nej. Nu sitter jag med ångest och tänker på alla miljoner kalorier ett wienerbröd innehåller. Det hade varit lugnt om jag säkert visste att jag skulle träna idag. Jag vet dock inte om jag vågar. Har ont i halsen. Och jag som är bjuden på fest i helgen. Jag får inte bli sjuk. Nu är det bara kurering som gäller.

EGO-boost

~Nina Hemmingsson

Vad tror ni, ska jag säga så nästa gång jag är på krogen? Fast det är ju onödigt. De har ju ögon att se med!


~Nina Hemmingsson

En smula bitterhet och en smula självironi kanske...

Den snåla fastighetsägaren

Jag kom precis upp från tvättstugan i mitt lilla hyreshus. För litet är det faktiskt. Endast fyra bostäder. Två barnfamiljer, ett par och så lilla jag! Placerad längst upp i hörnet, ingång gaveln. Hur som helst, i ett hus där det som sagt endast finns fyra bostäder, hur dyr kan elen egentligen bli? Det verkar som att min hyresvärd fokuserar på element och tvättstuga när det gäller att dra ner energikostnader. Den här hösten och vintern har emellertid varit ganska varm och behaglig, och således även temperaturen inomhus. Förra hösten och vintern, särskilt tiden innan jul, var dock inte lika varm och behaglig i min lägenhet. Medeltemperaturen låg på ungefär 16-17 grader. Burr. Som tur var hade jag en date då så kylan blev överkomlig. Och så fort daten försvann fixade jag elementen. Men ändå... 16-17 grader! Inomhus! Nu känns det som att det problemet för evigt kommer att vara löst, för jag har lärt mig hur man tömmer elementen på luft, så nu kan jag fixa värmen själv. Jippiho! Det nya problemet är TVÄTTSTUGAN. Vi har EN tvättmaskin. Ingen torktumlare. Endast en torkfläkt, som är tidsinställd. Det tar EVIGHETER att torka tvätten. I somras införde min hyresvärd ett system, som han menade var det mest effektiva torksystemet. Torkfläkten fick inte användas. Enligt min hyresvärd torkade tvätten bäst om luften, vari tvätten befanns sig, sammanblandades med annan luft. I det här fallet menade han luften utanför tvättstugan. Dörren till tvättstugan skulle stå öppen, så att luften SAMMANBLANDADES. Det var enligt min hyresvärd det mest effektiva sättet att torka tvätten på. Vilket skämt! Möjligtvis det mest KOSTNADSEFFEKTIVA alternativet. Detta system höll inte mer än kanske en månad. Sedan började torkfläkten användas som vanligt. Nu har emellertid "experten" på effektiva torksystem kommit på ännu ett raffinerande förslag. En LUFTAVFUKTARE har installerats i tvättstugan. Tja, det kanske skulle kunna fungera tänkte jag, men det gör det ju inte. Tvätten blir aldrig torr. Handdukar blir stenhårda och otroligt osköna att använda. Det känns som att mögel odlas i sängkläderna, vilket det inte gör... men det luktar i princip mögel där nere. Nåväl, min hyresvärd kompromissade lite i alla fall. Vi får ha torkfläkten på i fall det är mycket kallt ute (det måste alltså betyda att vi inte får ha den på när det är plusgrader och rått och fuktigt ute) MEN endast på svag värme. Och för att vi inte ska kunna fuska har han TEJPAT FAST "vridmojengen". Ja, vi får se hur länge detta förslag håller. Jag upptäckte nu när jag var nere i tvättstugan att någon har rivet bort tejpen och vridit fläkten till näst högsta värmen. Tack för det. Lättad suck.

Boaormen och det söta nyckelskåpet

Än så länge har helgen varit bra. Harmonisk. Lugn. Behaglig. Kramig. Fridfull. Tillfredsställande. Jag är nöjd. Riktigt nöjd. Har varit i en liten håla utanför staden. Träffat en gammal vän, Boaormen. På vägen hem från Boaormen gick jag en sväng på stan med T och L. Fikade. Och SHOPPADE. Köpte detta otroligt söta, underbara nyckelskåp. Jag föll pladask. Det passar ypperligt i min hall till min röda skohylla.

Ångest

Jag har ett sug i magen. Ett återkommande sug. Som inte försvinner. Inte ett positivt sug. Som längtan efter något trevligt. Utan ett negativt oro-sug. Som en sugpropp (en trattliknande sak som man kan använda vid stopp i avloppet) som suger sig fast och inte släpper taget på några minuter. Andan försvinner. En obehagskänsla sprider sig i kroppen. Det känns som på liv och död. En känsla som har varit mig besparad under några veckor och som nu har återkommit. Dyk ner i mörket igen. Snälla.

Tips på några ångestdämpande, men deppiga låtar... (varning: bör ej lätt-deppade lyssna på)

- Katy Song - Red house Painters (J's tips på melankoli)
- Tribute to Linn - Anna Ternheim
- You had time - Ani Di Franco
- Fade into you - Mazzy Star (J's tips på melankoli)

På tal om melankoli, det här är en dikt som jag skrev när jag läste franska:

La nuit qui tombe sur mon visage
Le jour qui ne vient jamais de noveau
Les larmes qui ne finissent jamais de tomber
Le coeur qui est cassé pour toujours
C'est ma vie mélancolique

~ Av mig 2000

Jag tycker den är rätt söt faktiskt... Den fick ett väldigt tvärt slut.

En kort uppdatering (medans jag fortfarande vill och ids)

Igår var jag och flängde. Igen. Fast första gången på det nya året. Förhoppningsvis blir det sista. Till Karlskoga. En håla. Men fin. Innan passade jag på att fika med J i den stora staden. Mycket trevligt. Hoppas vi ses snart igen. Saknar mina vänner där. Mycket. Min blogg-entusiasm sinar just nu. Kanske tar fart igen snart. Vi får se.

Pensio-varning?

Sju tecken på att jag är på väg att bli pensionär...

... jag köper förebyggande rynk-krämer och smörjer noggrant på varenda dag. Inbillar mig att jag redan har sett en stor förändring i mitt ansikte och att krämen är livsnödvändig för mitt framtida utseende.

... jag har gått på regelbundna fotvårdsbesök den här hösten. Har inte kunnat gå en promenad på en vecka (första gången idag) för att jag har haft så ont i mina fötter. Inte så kul faktiskt.

... jag har starkt funderat på att köpa gå-stavar.

... jag insåg igår att jag inte tycker om fyrverkerier och smällare. De lever om alldeles för mycket. Jag blir rädd och får ont i öronen.

... jag blir irriterad på fulla människor och tycker att fester är överskattade. Detta insåg jag också igår (för mindre än en vecka sedan hällde jag glatt i mig vin och sprit...).

... jag lagar mat och bakar som värsta farmodern. Bär ett blommigt förkläde och tycker att jag passar fruktansvärt bra i det.

... jag älskar barn och bäbisar, vilket är väldigt häpnadsväckande då jag tidigare aldrig har jag känt någon större förkärlek till de små liven.

Nåväl. Ett nyårslöfte för det nya året ska i alla fall vara att sluta tycka att jag är den mest gamla och åldrande människan på denna jord, och börja leva som den unga människa jag faktiskt är. Jag tillhör faktiskt fortfarande den grupp av befolkningen som räknas som ung. I alla fall i några år till. Detta betyder dock inte att jag ska sluta gå promenader, laga mat, baka och älska barn. För det tänker jag fortsätta med. Det tycker jag är ett tecken på mognad. Och en mogen ungdom kan ju inte vara fel.

Gott nytt år!